Skapelseberättelsen
I begynnelsen vilade tomheten i det oändliga Astralhavet. Så sådde Kaos ett frö som blev till en storm och denna storm växte sig stark och piskade havet till väldiga vågor. Stormen bestod av eld, vatten, luft och jord i en våldsam blandning och bitar av denna materia slungades långt ut i Astralhavet. Många av bitarna föll ner i stormen igen, men många stannade även kvar som öar i oändligheten.
I gränslandet mellan stillhet och kaos uppstod plötsligt en tanke och denna tankes namn var Gea.
Gea bredde ut sig mellan Elementarstormen och Astralhavet som en bördig slätt sträcker sig från bergen ner mot stranden. På denna slätt lät Gea sina första barn växa upp, men Elementarstormen piskade fortfarande hennes marker och slet med sig barnen ut i Astralhavet. Gea skapade då ur Kaos sina andra barn, de giganter som kom att kallas titanerna. Dessa var så väldiga att stormen inte förmådde rubba dem. Men titanerna lämnade Gea och sökte sig ett liv ute i Elementarstormen istället – den storm de skapats ur.
Gea bestämde sig då att försöka fjärma sig från stormen och det oändliga havet. Hon skiljde sina ljusa delar från sina mörka och placerade dem omkring sig. Det ljusa hoppet kallar vi Eter och han gav upphov till det strålande himlavalvet. Den mörka fruktan kallar vi Ereb och han samlade sig under Gea i det vi kallar Undermörkret.
Nu kunde Gea skapa sina tredje barn och ge dem en lugn värld att leva i. Men Gea såg att världen nu var allför lugn – det fanns ingen drivkraft, inget början och inget slut. Så hon slet på nytt loss två motsatser ur sig, Kronos och Sentios, för att få världen att snurra.
Kronos var den som gav världen en yttre drivkraft. Han skapade två poler på vardera sidan om Gea. Han tog av Eters ljus och hoppfullhet för att skapa en nypol och han tog av Erebs mörker och hopplöshet för att skapa en nedanpol. Det flöde av kraft som uppstod mellan nypolen och nedanpolen kallar vi för tiden. Tiden är vad som får den yttre världen att snurra och ljus och mörker att avlösa varandra.
Sentios var den som gav världen en inre drivkraft. Han skänkte åt Geas barn den fria viljan och de gränslösa idéerna. Idéerna slog rot och blandades med viljan och blev till strävan. Strävan är vad som får den inre världen att snurra och hopp och hopplöshet att avlösa varandra.
Geas barn lärde sig snabbt att nyttja urkraften som strömmade från nypolen. De blev mäktiga och skapade egna barn som tillbad dem och kallade dem gudar. Gudarna lärde sina barn hur man nyttjar urkraften och bland gudarnas barn uppstod många kraftfulla druider, väldiga barbarer och mäktiga trollkonstnärer, som alla använde urkraften på olika vis. Några av gudarnas barn bosatte sig vid nypolen och kallade detta land Ferike.
Vid denna tid började titanernas barn, jättarna, att vandra omkring i världen. Gudarna blev vreda över detta, eftersom de orsakade stor förödelse, och slungade tillbaka dem till Elementarstormen. Deras föräldrar, titanerna, vredgades i sin tur och anförda av Kaos drog de i krig mot gudarna.
Efter ett långt krig fängslade gudarna Kaos genom att smitta ner stormens frö med den yttersta ondskan, vilket fick en virvlande avgrund att öppnas. Kaos slets ner i Avgrunden och gudarna kunde dräpa eller bortjaga de flesta av titanerna och jättarna.
Efter kriget drog sig gudarna bort från Gea och hittade egna boningar ute i Astralhavet på de öar som stormen skapat där. Fedrottningen Alvindra hade dödats i kriget, så många av fefolket valde att lämna Ferike. Några sökte sig till en ny, mörk, gudinna, medan andra bosatte sig i Geas skogar. Detta skogsfolk kom senare att kallas alver. De som stannade kvar i Ferike kallade sig elvarin, och människornas namn på dem blev senare älvor.
Nu började även nya vägar till kraft och makt visa sig. Från älvorna i Ferike spred sig kunskap om trolleri och från dvärgarna i bergen spred sig kunskap om teurgin. Människorna renodlade sin egen inre kraft till kunskap om kampen, medan det viskades om att det fanns de som hittat kraft vid nedanpolen – i det mörka land som kallas Dunkelgård.